IB -Affären en megaskandal!
Olof Palme var en av grundarna till IB (Informationsbyrån) Det skedde på Sjötorp Gård i Västergötland i augusti 1947. Olof Palme var vid denna tid varken socialdemokrat eller partiledare. Han var då nyutexaminerad kadett vid Livregementets Husarer på Skövde K3.
Tillfället att fira examen var väl valt, då ett antal herrar samlats för en kräftskiva som inte gick av för hackor, inget saknades. Ett överdådigt berg av nyfångade kräftor från Sjötorpssjön, iskall pilsner, kryddat brännvin.
Vid detta första möte, som senare ledde till flera och mer seriösa samtal deltog förutom Olof Palm även Lennart Hagman med ett nazistiskt förflutet, Birger Elmér och Paul Björk, organiserad socialdemokrat utsänd av partiledningen i ett mycket känsligt ärende.
I slutet av fyrtiotalet och början av femtiotalet åkte Paul Björk land och rike runt och organiserade Socialdemokraternas egna hemliga kartläggning av kommunister på Sveriges alla arbetsplatser. Detta var det känsliga ärendet.
Ingen utomstående kände till att Socialdemokraterna genom sina tusentals arbetsplatsombud identifierade och registrerade kommunister och andra potentiella landsförrädare i ett register som förvarades på kansliet på Sveavägen i Stockholm. Registret kom så småningom att omfatta ca 20 000 namn.
Detta var socialdemokratiska partiets eget register och partiet betalade inledningsvis för verksamheten.
Ingen utomstående, varken kommunisterna men inte heller de borgerliga partierna eller för den delen Sveriges Riksdag visste något om denna superhemliga verksamhet.
Rädslan för kommunister var inte obefogad.
I avslutningen av det Andra Världskriget medförde den mäktiga Röda Armén inte bara frihet till folken i de tidigare av tyskarna ockuperade länderna i Europa.
Man introducerade även ett kommunistiskt styre i alla de länder man ”befriat”.
Så friheten kom med ett högt pris – ofrihet och tvång.
Ländernas nya politiska ledning, som nu agerade marionetter till Moskva, genomförde slaviskt den nya ideologin – kommunism.
Järnridån kom att dela Europa i två delar – de fria länderna i väst – och de förslavade länderna i Öst.
Spänningen mellan dessa båda block kom att prägla tiden från krigsslutet 1945 fram till Berlinmurens fall 1989. Inte mindre än 49 år
Rädslan för ett krig där Sovjetunionen anfaller Sverige och de övriga fria länderna i västra Europa var högst påtaglig och rationell. Man var livrädda.
Då de övriga fria länderna i väst beslutade att gå samman i e n försvarsunion -NATO – gick socialdemokratin sin egen väg och valde att ställa Sverige utanför!
Det socialdemokratiska partiet menade att ”neutraliteten hade tjänat Sverige väl” under världskriget och att det förmodligen också skulle göra det i ett kommande storkrig i Europa!
I ljuset av den politiska situationen i Europa på femtiotalet framstår inte Socialdemokraternas registrering av tänkbara femtekolonnare, som så långsökt.
Men det var ju fullständigt olagligt, och kränkte medborgarnas grundläggande rättigheter, att välja den politik och religion man själv önskade.
”Svenska regeringen kränker medborgarnas grundläggande rättigheter” – Den löpsedeln skulle komma att sälja många tidningar.
Inrapporteringen av misstänkta personer och annat tvivelaktigt som arbetsplatsombuden rapporterade var av den omfattningen att misstag gjordes, och rapporterna gick inte bara till S-högkvarteret på Sveavägen, utan även till den legala polisen och hamnade till sist hos säkerhetspolisen – den legitima.
Vid ett tillfälle hade en av ”insamlarna” Ingvar Paues kontaktat Trelleborgs Arbetarkommuns ordförande som ansågs fullt pålitlig, och bett honom kontakta passpolisen och begära ut passagerarlistorna på färjorna för de tre senaste månaderna.
Denna begäran mottogs av passpolisen som anade oråd, och skrev en rapport över händelsen som så småningom hamnade hos chefen för säkerhetstjänsten George Thulin, som sammanfattade en skrivelse till chefen för Försvarsstabens inrikes avdelning, som i korthet påpekade att all spaningsverksamhet skulle ske genom säkerhetstjänsten försorg.
Nu trädde den högsta ledningen för Socialdemokratiska partiet in med stadsminister Tage Erlander i spetsen som frankt meddelade att ”polisen skall förstatligas nästa år och säkerhetspolisen skall byta namn till ”Säpo. ”
”Vi har bestämt rationalisera den militära sidan också och slå ihop T-kontoret och B-byrån till en gemensam enhet.
Där rök George Thulins karriär inom säkerhetstjänsten – han var inte socialdemokrat och bedömdes därför inte vara pålitlig.
Dessförinnan hade den ledande trojkan insett problemet med att registret över kommunister och andra misshagliga personer drevs av det egna partiet och att det förvarades på kansliet på Sveavägen.
Vid ett senare möte mellan de invigda togs beslutet att skicka åsiktsregistret till Försvarsstaben trots att några var tveksamma till om man kunde lita på folket där.
Socialminister Sven Aspling var för att registret flyttades: ”Vi sitter på en tickande bomb. Det blir ett jävla liv om det här kommer ut- Denna eleganta lösning är vår räddning”.
Och så blev det.
Socialdemokraternas olagliga åsiktsregister slog ihop med säkerhetstjänsten.
De två enheterna slogs samman i en ny, som fick namnet IB som i Inhämtning Birger, efter den blivande chefen Birger Elmér
Socialdemokraterna hade i detsamma lagt hela Sveriges militära underrättelse- och säkerhetstjänst under sig. Att den förste chefen hette Birger Elmér var ingen tillfällighet då han var en god socialdemokrat och sedan 20 år nära vän med Olof Palme som från sin position i bakgrunden dirigerade hela upplägget och genomförandet.
Vi har en situation i Sverige i dag med en djup stat som alltid ställer upp och försvarar socialdemokraterna intressen, även när det är olagligt och strider mot alla regler och överenskommelser.
Efter den långa sammanhängande tiden vid makten, har socialdemokraterna genom utnämningsmakten knutit till sig höga chefer vid statliga bolag och lärosäten, utsett generaldirektörer vid de hundratals statliga verk och som vi ser i detta fall höga chefer inom försvaret, polisen och rättsväsendet
Detta är den djupa staten.
I och med kriget i Korea (1953) och senare Vietnamkriget drogs Sverige djupare in i internationella konflikter. Demonstrationer där människor från alla håll barkade samman i kravaller för att söka stöd för sin sak.
Detta blev ett stort uppvaknande för svenskarna och framför allt landets hemliga säkerhetstjänst IB.
Folk följde krigets brutalitet hemma i TV rutan och visade sin avsky genom demonstrationer och bildandet av aktionsgrupper,
Olof Palme blivande statsminister sågs marschera på gatorna i Stockholm tillsammans med Nordvietnames ambassadör.
Han framförde ett berömt tal i radion julen 1972 där han fördömde bombningarna av Hanoi, och jämförde dem med Nazisternas krigsförbrytelse under andra världskriget i t.ex. Treblinka.
Snart var Sverige en tummelplats för motstridiga intressen och kontrollen av vad som sades och trycktes i media gav IB full sysselsättning.
IB registrerade nu för fullt och telefonavlyssning var en allt vanligare form av inhämtning, både laglig och olaglig.
Landshövdingen i Norrbotten informerade regeringen om att chefen för Säpo P.G. Vinge vid ett möte i Umeå sagt ” att om Olof Palme blir statsminister skulle man inte kunna delge regeringen hemliga uppgifter längre, för då skulle dessa gå direkt till FNL”.
Av den anledningen kallade e Olof Palme till ett möte med Rikspolisen Carl Persson, där bara den inre kretsen deltog; statsminister Tage Erlander, Olof Palme och försvarsminister Sven Andersson.
Ämnet var Vinges uttalande om Palme, men kom snart att handla om något mycket större.
Carl Persson gick ut starkt – ”Vinge säger att IB är en socialdemokratisk övervakningsorganisation som är direkt underställd regeringen – det angår måhända inte mig, men tänk om sanningen skulle läcka ut?”
Polischefen fortsatte; ”Det här handlar inte om Vinge, det handlar om dubbel bokföring. Medan regeringen officiellt fördömer åsiktsregistrering gör ni likadant själva i det fördolda, och jag kan hälsa att jag i mitt kassaskåp har bevis för vad jag nu sagt.”
Palme;” Vart vill du komma?”
Polischef Carl Person ”Jag vill att ni lägger ner IB:s åsiktsregister”
Samma dag som Palme tillträdde som statsminister infördes ett förbud mot Säpos åsiktsregistrering.
Fas II av IB Skandalen.
Nu inträder tre nya aktörer på banan,
Peter Isacsson, en samvetsöm journalist som fått anställning på IB för att katalogisera personerna på åsiktsregistret, men också dokumentera anda aktiviteter inom IB.
Jan Guillou författare och journalist på vänsterkanten med ett stort engagemang för Palestinafrågan.
Bengt Bratt, en nära vän till Peter Isacsson och kollega till Jan Guillou
Jan Guillou och Bengt Bratt arbetar på FIB Kulturfront och båda hade sympatier långt ut på vänsterkanten. KFML har den rätta sortens socialism enligt de båda herrarna. Jan Myrdal ingick i tiningens ledning.
IB har under tiden fortsatt sin verksamhet, men också gått vidare och drar sig nu inte för att bryta sig in i FNL:s kontor i Göteborg och fotograferat hela medlemsregistret, men också infiltrerar rörelsen med en egen mullvad.
Mullvaden Gunnar Ekberg rapporterade flitigt till IB vad som FNL planerade. Gunnar Ekberg fick stort förtroende inom den högsta ledningen inom FNL och reste regelbundet till Mellanöstern där han delade med sig av sina efterenheter som attackdykare.
Till IB förmedlade Gunnar Ekberg information om FNL:s planerade terrorattacker, som sedan IB vidarebefordrade till CIA, Israels Mossad och övriga västländers underrättelsetjänster.
Peter Isacsson dokumenterar alla inkommande rapporter, men mår allt sämre ju mer han får kännedom om och tar allt oftare till vinflaskan för att döva sitt samvete.
Isacsson läcker så småningom fler och fler detaljer till Bratt och Guillou och en tydlig bild av omfattningen av IB:s hemliga och otillåtna verksamhet klarnar.
Vi har fått vår första ”visselblådsare”.
Folket i Bild avslöjar med stora krigs bokstäver att IB är en för svenska folket okänd spionorganisation som leds av Socialdemokraterna, och som bland annat sysslar med att registrera kommunister på svenska arbetsplatser, men också spionerar mot KFML på främmande mark.
Alla höga politiker med försvarsminister Sven Andersson (S) i spetsen börjar nu med sin dementi apparat. Helt meningslöst då FIB Kulturfront nu sitter med trumf på hand med bildbevis, vittnesmål som bara väntar på att bli publicerade och därmed avslöja politikerna som lögnare.
I media reagerar man till en början inte så starkt, men snart blåser full storm, När frågor ställs i riksdagen, och försvarsminister förnekar att registrering av kommunister alls har skett brakar stormen lös.
På regeringskansliet råder panik, hur skall man hantera alla dessa avslöjanden?
Tillsammans med Justitieministern, Försvarsminister Statsministern, JK rikspolischefen, riksåklagaren, överbefälhavaren enas man om att slå till hårt mot författarna till artikeln Jan Guillou och Bengt Bratt som just då håller en föreläsning om IB vid Akademiska Föreningen vid i Lunds universitet.
En gryningsräd med avspärrade gator, med nationella insatsstyrkan och inslagna dörrar iscensätt vid gripandet av Jan Guillou. En naken Jan Guillou handfängslas på ryggen och förs med bil direkt till polishuset i Stockholm.
Bengt Bratt som tagit tåget direkt till Stockholm efter föreläsningen möts av polis på Centralstationen och förs direkt till häktet.
De höga politikerna och juristerna har enats om att inte anklaga de båda författarna för tryckfrihetsbrott, som vore det naturliga med tanke på att målet rörde en publicering i en tidning. Nej de skulle anklagas för spioneri!
Hade man valt att rubricera åtalet under ” brott mot tryckfrihetsförordningen” hade man inte kommit åt de bägge journalisterna Bratt och Guillou och visselblåsaren Per Isacsson, utan fastnat på Folket i Bild Kulturfronts ansvarige utgivare Greta Hofsten.
Då hade rättegången säkerligen dragit ut över lång tid. Justitie kasslern hade varit ensam åklagare och målet hade avgjort av en jury bestående av nio erfarna nämndemän och hade krävt att minst sex av dem nått enighet om domslutet.
Nu blev anklagelsen ”spioneri”.
Domen blev: ett års fängelse för alla tre.
Av de tre anklagade kom Jan Guillou att sitta av hela tiden, då han vägrade att söka nåd.
Han fördes till det urgamla Centralfängelset Långholmen ett fängelse från det förflutna. Fukt och köld dröp från stenväggarna och det tycktes osa av elände. sjukdom och ondska.
Strängaste möjliga restriktioner som innebar förbud mot att läsa tidningar och att lyssna på radio och se på TV gällde för den intagne.
Telefonsamtal var helt uteslutet, och ville man kommunicera med omvärlden gick det alldeles utmärkt att skriva brev. (som givetvis lästes av Säpo)
När domen meddelades schoksades allmänheten, demonstrationer med fackeltåg anordnades, och anmälningar till JO formligen strömmade in.
Tidningarnas ledarsidor fördömde svenskt rättsväsende och anklagade regeringen för att ligga bakom det gigantiska rättshaveriet.
Den socialdemokratiska ledningens försök att tysta rapporteringen om deras lagbrott genom att styra rättsväsendet i fel riktning visade sig vara ett fatalt misstag.
I dag 50 år senare studerar forskare om omständigheterna runt IB-skandalen.
Flera av de inblandade; Jan Guillou, Bengt Bratt och Gunnar Ekberg har givit ut egna böcker som bit för bit har avslöjat detaljer om hur myndigheterna och politikerna har agerat under processen.
Ny lagstiftning
Ny lagstiftning som innebär att information som lämnats av journalister i egna tidningar och böcker, skall prövas enligt tryckfrihetsförordningen i särskild domstol, tillkom efter och som ett resultat av rättsskandalen.
Åtal för spioneri skall i framtiden bygga på direkt uppsåt – inte som i detta fallet, enligt åklagaren indirekt uppsåt.
EU Direktiv om skydd av ”visselblåsare”.
EU har antagit en lag om visselblåsare som skall gäll alla länder inom unionen senast 17 december 2017. Sverige har valt att även inkludera i lagstiftningen, missförhållanden där det finns ett allmänintresse av att de kommer fram.
En orsak till att visselblåsa kan vara att man har skälig anledning att anta att intern eller extern rapportering skulle leda till repressalier eller att missförhållandet inte rättas till.
I dag hade inte någon av de tre dömda dömts till fängelse.
De var visseblåsare som insåg att de hade ett moraliskt ansvar att avslöja oegentligheter även om det gällde landets högsta makthavare.
De hade dock underskattat den repressiva kraft som ett lands regering kan tillgripa när den sitter inmålade i ett hörn.
Är IB-affären det värsta maktövergreppet i moderna tid i Sverige?
Döm själva!
Ander Jarkiewicz