Den stat som vi känner som Turkiet har varit på rubrikerna i TV/ och andra media de senaste två åren. Den berg och dalbana som beskeden från den turkiske presidenten Erdoğan skapat har varit svårt för oss svenskar att begripa. De tvära kasten och motsägelserna speglar en person som styrs av känslor, inte rationella tankar.
Som viktig NATO medlem har Turkiet under Erdoğan upprört USA och väst genom att inhandla ett avancerat ryskt luftförsvarssystem S-400 som inte är kompatibelt med NATOS radarkommunikationssystem. Detta har blandat annat lett till USA:s ovilja att sälja attackflygplanet F-35 till Turkiet. Erdoğan har dock försett Ukraina med avancerade drönare som framgångsrikt används mot ryska trupper. Turkiet har under det pågående kriget i Syrien opererat mot Ryssland/Assad regimen men deltar inte i den av EU och väst beslutade handelsblockaden av Ryssland.
Sverige har kommit att spela en avgörande roll i konflikten, då Erdoğan ständigt lagt till nya villkor för att godkänna Sveriges anslutning till NATO. Svenska media påstår att Koranbränningen som skett på vissa platser är orsaken till att Turkiet tvekat att godkänna den svenska ansökan. Denna slutsats är inte bara naiv, den speglar en stor okunnighet om hur Turkiet under sin autokratiske president fungerar.
De flesta turkar vet knappast var Sverige ligger, än mindre har de intresse av vad som försiggår på våra gator och torg. Turkiet skapades under Atatürk 1923 och är en sekulär stat. Det finns ingen statsreligion.
Däremot är Erdoğan en fena att på nolltid mobilisera 10-tussental av sina väljare till att demonstrera, för eller emot vilken fråga som han själv väljer. Han visade det 2016 vid kuppförsöket där delar av befolkningen välde ut framför stridsvagnarna på Fait Sultan Mehmet–bron och stoppade ett kuppförsök iscensatt av militären.
Erdoğan är en produkt av sin miljö, den Osmanska riket. Inom turkisk utrikespolitik sägs en vecka vara en lång tid. Det som gällde i början av veckan kan i slutet bytas ut mot en helt ny och motstående position.
Ett är dock säkert; hade svenska politiker krävt att svenska regeringen skulle beteckna Turkiets fördrivning av armenier 1915 som ”folkmord”, något som Sveriges riksdag beslutat, då hade Sveriges ansökan aldrig någonsin godkänts.
Under första världskriget påbörjades under ungturkarnas styre ett massmord på omkring en och en halv miljoner armenier. 950 000 till över en miljon greker och cirka 75–90 procent av de assyrier som var bosatta inom Osmanska rikets gränser. Totalt över 3,5 miljoner kristna omkom. Jakten på minoriteterna påbörjades i april 1915 och var som intensivast de två första åren, men fortgick så länge som till 1923. Detta beskrivs i historieböckerna som det armeniska folkmordet, grekiska folkmordet och det assyriska folkmordet.
Adolf Hitler var mycket imponerad av ungturkarnas utrotning av minoriteter inom landets gränser, och inspirerades av den. Några få dagar innan invasionen av Polen 1939 höll Adolf Hitler ett tal där han sa: ”Jag har givit order till mina dödsenheter att utan nåd eller medlidande utrota män, kvinnor och barn av polskt ursprung och språktillhörighet. Det är bara på detta sätt vi kan få det vitala territorium vi behöver. Trots allt, vem kommer i dag ihåg utrotningen av armenierna?”
Den fördrivning av armenierna i Nagorno Karabach som sker i dagarna kan ses som en fortsättning av den fördrivning av kristna som den muslimska staten genomförde under första världskriget i Turkiet.
Att som vissa politiker och journalister på vänsterkanten i Sverige, ta Erdoğans uppmaning om att ändra på vår svenska yttrandefrihet på allvar, måste betraktas som total historielöshet och aningslöshet.
Precis som Vladimir Putin i Ryssland har Erdoğans systematiskt bekämpat den lilla yttrandefrihet som har funnits i landet, genom att förfölja alla med en avvikande mening, genom att hota, arrestera och i vissa fall mörda sina opponenter.
Att han och de skrikande demonstranterna i Iran, Irak och Turkiet har något att lära oss välutbildade och självständiga skandinaver är befängt. Demonstranterna är så undertryckta och kuvade av sina egna regeringar att de tar varje tillfälle som ges att få utlopp för sin frustration i upplopp och mordbränder. Att de ens förstår begrepp som grundlagar och yttrandefrihet är att tillskriva dem en förmåga de saknar.
”Drama utan slut” är titeln på en mycket initierad och välskriven bok av Bitte Hammargren och Stefan Bladh. De har tillsammans under 50 år på plats följt den turkiska statens utveckling, och kan på ett initierat sätt skildra historien.
Anders Jarkiewicz