Månad: april 2024

Sveriges kommuner och regioner rasar över regeringens tilläggsbudget som ger vården ytterligare 6 miljarder. Totalt har regeringen tillfört 34 miljarder till kommuner och regioner 2024.

Varför räcker inte de pengar som man får?

Det ekonomiska utfallet över tid varierar stort, ofta i cykliska banor. Vissa år råder det högkonjunktur (stor efterfrågan på varor och tjänster) medan det råder lågkonjunktur (låg efterfrågan på varor och tjänster) andra år.

Dess fluktuationer i ekonomin kommer inte som en överraskning för någon med insikt i ekonomi, utan kan förespås i relativ god tid innan. Det möjliggör då att man kan vidta åtgärder i god tid för att motverka effekterna av tex. en minskad efterfrågan och sämre ekonomi.

Inom det privata näringslivet har man under lång tid haft möjlighet att avsätta delar av överskottet ett gott år, för att kompensera förväntade underskott kommande år. Detta minskar behovet av att ta till drastiska åtgärder, tex. friställningar av personal när ekonomin viker.

Detta har inte varit möjligt inom den offentliga sektorn, (regioner och kommuner), utan här har man varit tvungen att spendera de medel man fått samma räkenskapsår som de erhölls.  Om man inte spenderat erhållna medel, så återgick de till staten.

Detta ändrades 2013 då kommuner och regioner fick möjligheten att fondera medel i så kallade Resultat Utjämnings Reserven RUR.

Lagens torra kanslisvenska formulerar det såhär;

Kommuner och landsting skall varje år upprätta en budget för nästa kalenderår (budgetår).

Budgeten skall upprättas så att intäkterna överstiger kostnaderna.

Undantag:

Medel från en resultatutjämningsreserv får användas för att utjämna intäkter över en konjunkturcykel.

Har då kommuner och regioner använt sig av denna möjlighet att mildra effekten av kommande sämre tider?

 

Låt oss studera ett exempel;

Stockholm stad hade haft möjligheten att avsätta 19 miljarder till RUR under perioden 2013–2022 men valde att avsätt 0 kr för att mildra effekten av kommande sämre tider.

Stockholm stads vinst byggde istället upp det egna kapitalet som enligt 2022 års bokföring uppgick till hela 142 miljarder kronor.

Det vänsterstyrda Stockholms stad kan inte heller säga, som man brukar inom rörelsen, ”Vi såg det inte komma”

Faktum är att kommunerna och regionerna redan 2022 hade information om de förväntade underskotten 2023 och 2024 och hade då möjlighet att avsätt medel till RUR.

Under tiden 2013–2022 hade kommunerna sammanlagt kunnat avsätta 108 miljarder mer än vad de faktiskt gjorde. Samma summa för regionerna är 14 miljarder mer än vad de gjorde!

SVD:s ekonomiske talesman Sjöstedt försvar regeringens 6 miljarder till vården.

– Min benägenhet att göra den här typen av åtgärder ökar inte när man läser om regioner som lägger ned en akutmottagning för att spara pengar, samtidigt som man lägger lika mycket eller mer på konst på sjukhusen.

Han framhåller att Tidöpartierna totalt har skjutit till 34 miljarder till regionerna och kommunerna, och att de har ett ansvar att prioritera kärnverksamheten.

– Sluta göra fel saker, fortsätt för all del att göra rätt saker, säger Sjöstedt.

I tidningen ”Sunt förnuft” som utges av Skattebetalarnas förening ger man exempel på satsningar och investeringar som platsar på listan över det slöseri som drabbar skattebetalarna, enlig deras Slöseri ombudsman Philip Syrén.

Göteborg;

Projektet västlänken med tågtrafik under jord i har försenats med 7 år och kostnaden har ökat från beräknade 20 miljarder till 38.4 miljarder.

Stockholm:

Utbyggnaden av trafikplats Slussen har ökat från planerade 12 miljarder koronor till 21 miljarder kronor och försenats med flera år.

Utformningen av en cykelbro vid trafikplats Slussen är har orsakat motsättningar mellan politiker som kostar skattebetalarna 1 miljon per dag i väntan på beslut.

Kiruna:                            Det nya badhuset skulle ha kostat 360 miljoner men är nu uppe över 1000 miljoner i beräknad kostnad.

Tranemo:                        Investerade 900 000 kronor i en kommun poet.

Smedjebacken;             Investerade 9 miljoner kronor i att värma upp vattnet i ett utomhusbad i en sjö. Det fungerade inte.

Den offentliga misshushållningen beror på Strukturfel enligt följande punkter.

De kommuner som agerar ansvarsfullt och sparsamt kan nästkommande år få minskade stadsbidrag.

SKR (Sveriges kommuner och regioner) svartmålar därför ekonomin för att få stora bidrag från staten. Efter pandemiåren med hela 56% –  för att framstå i sämre dager och därigenom erhålla mer i bidrag från staten.

 Det kommunala utjämningssystemet som gör att kommuner med en välskött ekonomi tvingas skänka bort sitt överskott till dåligt skötta kommuner belönar slöseri och bestraffar skötsamma och välskötta kommuner.

Daniel Källenfors, Kommunstyrelsens ordförande på Lidingö för Moderaterna ifrågasätter Malmös användningen av kommunala medel för satsningar på bland annat en skejtsamordnare och en e-sportsamordnare. Källenfors argumenterar för att kommunen istället borde prioritera att få människor ut i arbete och minska bidragsberoendet. Han framhåller att Lidingös kommun årligen lämna 1 miljard i kommunalt utjämningsbidrag varav en stor del går till Malmö kommun.

Fasa ut det kommunala utjämningssystemet så att kommuner på obestånd gradvis tvingas ta ansvar för sin egen ekonomi.

Belöna kommuner som gör överskott genom att garantera upprätthållna stadsbidrag när de sparar och hushållar.

Villkora stadsbidragen med skuld saneringsplaner för kommuner som gör underskott.

Inför tjänstemannaansvar i den kommunala verksamheten så att både upphandlingar och infrastruktursatsningar har tydliga projektägare med ansvarsbörda.

Tillåt inte att stadsbidrag spenderas på något annat än kommunernas kärnuppdrag.

Från kommuner och regioner påpekas ofta att det kommunala självbestämmandet är en central och viktig fråga för dem – hur vore det då om de tar ansvaret för sina egna beslut och slutar kritisera regeringen för att inte tillskjuta tillräckligt mycket i stadsbidrag.

Anders Jarkiewicz

 

Varför röstar ryssarna på Putin? Är de inte riktigt kloka?

När vi ställer dessa och liknande frågor gör vi kardinalfelet att utgå från våra egna erfarenheter, – vi ser problemet genom egna glasögon.

Ryssland är ett land som består av ca 143 miljoner innevånare varav 20% utgörs av minoritetsfolk.

Ryssland har existerat som självständig statsbildning ända sedan mongolerna slutligen besegrades 1480.

I dag lever ca 20 % av befolkningen (ca 30 miljoner) på samma nivå som svenskarna gjorde på 1920 talet. De har fortfarande inte rinnande varmvatten och de använder utedass på gården. Dock har de tillgång till TV och för de mesta elektricitet.

Det är en avgrund mellan livet som levs i storstäder som Moskva och ST. Petersburg och det liv som levs i avlägsna byar i Sibirien och längs Uralbergen.

I de förstnämnda finns de högutbildade specialisterna som formar Rysslands rymdprogram och programmerare som styr cyberkriget mot väst och i de andra fattiga lantarbetare som kör häst och vagn som de alltid gjort.

De har aldrig i historien kunnat påverka valet av landets härskare, utan har fått acceptera den härskare som för tillfället haft makten, vare sig det varit en tsar, generalsekreterare eller presidenter.

Det vill säga tills helt nyligen i samband med perioden mellan Sovjetunionens fall från år 1991 till och med år 1999 då Putin valdes till president.

Under dessa åtta år av ”demokrati” upplevde dagens befolkning den mest fruktansvärda tiden under sina liv. Hela samhället vändes upp och ner. Fullständigt kaos.

De som satsat på en utbildning och karriär förlorade jobbet över en natt. De som hade sparat rubel för sin ålderdom fann att de var värdelösa. De flesta industrier stängdes och arbetarna fick gå hem. De som hade en pension att leva på fann att de inte kunde betala för ens de mest grundläggande behoven. Oligarkier köpte in stora bostadsfastigheter och vräkte de som inte kunde betala de nya hyrorna. Unga var villrådiga över vilken utbildning de skulle satsa på, vilka yrken som skulle vara efterfrågade i framtiden.

Om man försöker sätta sig in i ryssarnas erfarenhet av dessa år av ”frihet” och ”demokrati”, kanske det inte är så svårt att förstå att det sista de vill ha, är en upprepning av ”den stora oredan”.

De vill ha trygghet och stabilitet – de vill ha en strak man.

I dag är det Putin som är den starke mannen.

Det finns ingen konkurrent.

De höga 87,8 % som Putin fick i det senaste valet, är inte i första hand ett resultat av valfusk och eliminering av opponenter, det speglar det behov som ett sargat och desillusionerat folk har.

Kriget mot Ukraina påverkar medborgarna på flera sätt negativt.

De kan inte resa utomlands som tidigare, inflationen stiger och de har inte möjligheten att offentligt framföra sina protester.

Men det väger lätt i vågskålen med tanke på vad Putin levererar i form av trygghet, ökat välstånd, bostäder och förutsägbarhet.

För de som inkallas som soldater att strida i Ukraina så är det av naturliga skäl något helt annat. För dem är risken mycket stor att de mals ner i den köttkvarn som kriget har utvecklats till. Förlusterna för Ryssland är enorma, och detta påverkar givetvis de som kallas in, och deras närmast anhöriga.

Men jämfört med Rysslands befolkning på 143 miljoner är de ännu förhållandevis få, och de saknar den organisation som krävs för att på allvar forma en opposition till den sittande presidenten.

Nej det är inte något fel på befolkningen i Ryssland, deras val av Putin till president tidigare i år var fullständigt rationellt med tanke på deras tidigare erfarenhet av politiska experiment, och med tanke på vad som står högst i prioritet hos varje ryss.

Anders Jarkiewicz

 

För dem som vill höra mer om livet i Ryssland under 1990 talet och hur det påverkade befolkningen – gå in på Youtube och lyssna på en alldeles utmärkt förklaring från;

Konstantin Kisin på engelska  https://www.youtube.com/watch?v=yXOdFMCXXQc

 

Osmanska väldet

Det Osmanska väldet varade från 1200-talet till 1923, i mer än 600 år och är relativt okänt i Europa och Väst. Det fladdrar till i vissa sammanhang men försvinner sedan från blickfånget.

Osmanska väldet dyker upp i samband med vår krigarkung Karl XII härjningar i Bender och som en ständig fruktad fiende till de kristna korstågen till Jerusalem. Det ryska imperiet hade ständiga konflikter med Osmanerna i sin ambition att utvidga sitt rike och lägga under sig intilliggande folk och stammar. I filmen ”Lawrence av Arabien” skildras hur britterna tillsammans med beduinerna 1916 lyckas bekämpa osmanerna och tvinga ut dem från Palestina och mellanöstern.

Men frånsett dessa axplock ur historien är det inte mycket känt om detta ofantliga rike som började med att några få beridna herdar med turkmeniska rötter sökte bättre betesmarker för sina får, till att när det var som störst omfatta hela Nordafrika, Mellanöstern, nuvarande Turkiet Grekland och den största delen av Balkan.

Den mest spektakulära erövringen inträffade den 29 maj 1453 då Mehmet II intog Konstantinopel och krossade den Bysantiska lilla armén av kristna som dittills försvarat staden. Mehmet II lät sina soldater härja fritt och plundra under ett dygn. Man gjorde ingen skillnad på patricier eller plebejer och våldtog kvinnor, jungfrur, nunnor och vackra unga pojkar.

Vad utmärker då det Osmanska väldet?

Redan från början förlitade sig den osmanska dynastin på muslimer som kunde ge andliga välsignelser, samtidigt som man använde islam för att odla lojalitet till ledarna och dynastin.  Men också för att stärka banden mellan dess följare och anhängare och för att motivera och mobilisera dem mot fienden.

Många av de muslimska Osmanerna var sufier eller mystiker. Sufiska trosuppfattningar uttrycktes genom särpräglade ritualer, såsom virvlande danser till musik eller rabblandet av Guds nittionio namn.

Den Osmanska toleransen av mångfald innebar skapandet av ett imperium som byggde på att hierarkier och olikheter upprätthölls och därigenom säkerställde dynastins storhet och lydfolkens underkastelse.

Sultanen Murad införde den skoningslösa seden att vid sitt makttillträde mördade alla sina bröder och mor- och farbröder och alla andra manliga släktingar oavsett ålder. Brödramorden skulle säkerställa att härskaren inte hade några rivaler bland släktingarna. Denna sed kom i mitten av 1400-talet att införas i den osmanska lagsamlingen. ”Den av mina söner som beviljas sultanatet skall dräpa sina bröder för att tillförsäkra världens goda ordning”.

Harem leder till tankarna till sinnliga njutningar, men betyder helt enkelt hem. Sultanatet ansåg att kvinnor saknade självbehärskning och att de var underlägsna männen, och utgjorde en ständig orsak till motsättningar.  Inom Islam betraktades alla delar av en kvinna som sexuella, vilket innebar att hela hennes kropp måste skylas utanför hemmet.

Devsirme (insamling) var en tribut av barn som lade på sultanens kristna undersåtar och innebar att en av fyrtio kristna pojkar i åldrarna åtta till arton år hämtades från varje distrikt i Sydösteuropa och Anatolien till sultanenens säte. De blev omskurna, omvända och utbildade till framstående tjänstemän och palatsbetjänter eller till sultanens elitsoldater.

Orsaken till detta var att osmanerna ville ersätta den lokala muslimska aristokratin med en ny och fullständigt lojal tjänarklass om var hängiven sin beskyddare, sultanen.

Ynglingar – som ryktets bort från sina föräldrar och hemtrakter i en formbar ålder och tvingades glömma sitt modersmål och sin religion, skulle i princip ges möjligheten att stiga i rang.

Eftersom de fick den bästa utbildningen och såg att avancemang endast byggde på meriter, skulle de bli motiverade att sträva mot högsta möjliga befattning.

Målsättningen var att de alltid skulle förbli hängivna dynastin och riket som hade fört dem från ett obemärkt liv i en avlägsen by till en priviligierad position i maktens centrum.

Den osmanska eliten utgjordes dock inte bara av konvertiter till islam. Den kristna eliten hade varit den första gruppen som införlivades i den politiska och militära hierarkin. Under det osmanska väldets första århundraden behövde inte kristna ädlingar och militära aristokrater konvertera omedelbart för att behålla arrenderättigheter och administrativa och militära befattningar. På 1400-talet kunde albanska, bulgariska, grekiska och serbiska kristna inneha icke ärftliga förläningar och fortsätta utöva sin religion utan att konvertera.

När judarna fördrevs ur Spanien 1492 mötte de en tolerans i det ottomanska riket som judarna i det kristna Europa sällan varit i närheten av. För dessa judar varav några fick möjlighet att bosätta sig i området runt Jerusalem sågs Sultanen som den Messias som skulle återföra dem till Juda. Även Sultanatet som vid segern över det Bysantiska riket 1253 såg sig som en fortsättning på Romarriket och kejsare av det romerska imperiet beskrev sig själva som Messias i de krönikor som man lät framställa.

Denna vidsynta och tillåtande inställning till oliktänkande och undersåtar av annan religiös övertygelse som det osmanska riket tillämpat under de först århundrandena skulle inte bestå.

Sultan Ubdülhamid som regerade riket från 1876 till 1909 var till en början en liberal reformator, livligt påhejad av väst. Han proklamerade en ny konstitution. År 1877 öppnade han parlamentet och genomförde reformer som bland annat ung osmanerna krävt.

Men i kölvattnet av det dittills mest förödande kriget mot Ryssland förvandlades han till en diktator. Han suspenderade konstitutionen, mördade dess författare och upplöste parlamentet.

Åren fram till först världskriget var en politiskt mycket turbulent tid med en rad av uppror och storpolitisk spänning.

Som alltid när kriser och motgångar drabbar en envåldshärskare så utser han en syndabock.

Syndabocken blev de kristna armenierna och grekiska kristna som under första Världskriget, utsattes för en massaker som dittills saknar motstycke i historien. Understödda av Tyskland och med hjälp av de muslimska Kurderna mejade man ned den egna befolkningen med kulsprutor eller lät dem svälta ihjäl.

Hundratusentals tidigare medborgare i riket med kristen övertygelse fördrevs från sinas hem och byar. Männen halshöggs, kvinnor våldtogs och barn krossades i en ofattbar omfattning, som gav upphov till termen folkmord.

Detta var det armeniska folkmordet.

Efter krigsslutet 1918 och den förödmjukande freden då enorma områden förlorades gick det stolta osmanska riket som existerat i 600 år i graven.

Det kom senare (1923) efter nya stridigheter, att ersätta av det som i dag är känt som Turkiet. Ungturkarnas ledare Kemal Atatûrk tog över makten och bildade en enligt konstitutionen sekulär stat, men som i praktiken, under Erdoğan, kommit att styras med ett allt större muslimsk inflytande.

Ett vidsynt och tillåtande Osmanskt rike kom att ersättas av en repressiv stat Turkiet, som förtrycker den egna befolkningen och bekämpar alla som kämpar för grundläggande mänskliga rättigheter.

 

Anders Jarkiewicz

 

PS Sveriges riksdag fattade 2010 beslutet att erkänna folkmordet Seyfo (Svärd på assyriska) Beslutet innebär att riksdagen har erkänt folkmordet 1915 på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontinska greker. Riksdagen fattar dock inte beslut i frågor som gäller utrikesfrågor.

Sveriges regering har dock inte gjort det

EU ställer som krav för att ansluta Turkiet att de erkänner folkmordet på armenier. Det har inte skett, och kommer heller inte att ske inom överskådlig tid.