Osmanska väldet

Det Osmanska väldet varade från 1200-talet till 1923, i mer än 600 år och är relativt okänt i Europa och Väst. Det fladdrar till i vissa sammanhang men försvinner sedan från blickfånget.

Osmanska väldet dyker upp i samband med vår krigarkung Karl XII härjningar i Bender och som en ständig fruktad fiende till de kristna korstågen till Jerusalem. Det ryska imperiet hade ständiga konflikter med Osmanerna i sin ambition att utvidga sitt rike och lägga under sig intilliggande folk och stammar. I filmen ”Lawrence av Arabien” skildras hur britterna tillsammans med beduinerna 1916 lyckas bekämpa osmanerna och tvinga ut dem från Palestina och mellanöstern.

Men frånsett dessa axplock ur historien är det inte mycket känt om detta ofantliga rike som började med att några få beridna herdar med turkmeniska rötter sökte bättre betesmarker för sina får, till att när det var som störst omfatta hela Nordafrika, Mellanöstern, nuvarande Turkiet Grekland och den största delen av Balkan.

Den mest spektakulära erövringen inträffade den 29 maj 1453 då Mehmet II intog Konstantinopel och krossade den Bysantiska lilla armén av kristna som dittills försvarat staden. Mehmet II lät sina soldater härja fritt och plundra under ett dygn. Man gjorde ingen skillnad på patricier eller plebejer och våldtog kvinnor, jungfrur, nunnor och vackra unga pojkar.

Vad utmärker då det Osmanska väldet?

Redan från början förlitade sig den osmanska dynastin på muslimer som kunde ge andliga välsignelser, samtidigt som man använde islam för att odla lojalitet till ledarna och dynastin.  Men också för att stärka banden mellan dess följare och anhängare och för att motivera och mobilisera dem mot fienden.

Många av de muslimska Osmanerna var sufier eller mystiker. Sufiska trosuppfattningar uttrycktes genom särpräglade ritualer, såsom virvlande danser till musik eller rabblandet av Guds nittionio namn.

Den Osmanska toleransen av mångfald innebar skapandet av ett imperium som byggde på att hierarkier och olikheter upprätthölls och därigenom säkerställde dynastins storhet och lydfolkens underkastelse.

Sultanen Murad införde den skoningslösa seden att vid sitt makttillträde mördade alla sina bröder och mor- och farbröder och alla andra manliga släktingar oavsett ålder. Brödramorden skulle säkerställa att härskaren inte hade några rivaler bland släktingarna. Denna sed kom i mitten av 1400-talet att införas i den osmanska lagsamlingen. ”Den av mina söner som beviljas sultanatet skall dräpa sina bröder för att tillförsäkra världens goda ordning”.

Harem leder till tankarna till sinnliga njutningar, men betyder helt enkelt hem. Sultanatet ansåg att kvinnor saknade självbehärskning och att de var underlägsna männen, och utgjorde en ständig orsak till motsättningar.  Inom Islam betraktades alla delar av en kvinna som sexuella, vilket innebar att hela hennes kropp måste skylas utanför hemmet.

Devsirme (insamling) var en tribut av barn som lade på sultanens kristna undersåtar och innebar att en av fyrtio kristna pojkar i åldrarna åtta till arton år hämtades från varje distrikt i Sydösteuropa och Anatolien till sultanenens säte. De blev omskurna, omvända och utbildade till framstående tjänstemän och palatsbetjänter eller till sultanens elitsoldater.

Orsaken till detta var att osmanerna ville ersätta den lokala muslimska aristokratin med en ny och fullständigt lojal tjänarklass om var hängiven sin beskyddare, sultanen.

Ynglingar – som ryktets bort från sina föräldrar och hemtrakter i en formbar ålder och tvingades glömma sitt modersmål och sin religion, skulle i princip ges möjligheten att stiga i rang.

Eftersom de fick den bästa utbildningen och såg att avancemang endast byggde på meriter, skulle de bli motiverade att sträva mot högsta möjliga befattning.

Målsättningen var att de alltid skulle förbli hängivna dynastin och riket som hade fört dem från ett obemärkt liv i en avlägsen by till en priviligierad position i maktens centrum.

Den osmanska eliten utgjordes dock inte bara av konvertiter till islam. Den kristna eliten hade varit den första gruppen som införlivades i den politiska och militära hierarkin. Under det osmanska väldets första århundraden behövde inte kristna ädlingar och militära aristokrater konvertera omedelbart för att behålla arrenderättigheter och administrativa och militära befattningar. På 1400-talet kunde albanska, bulgariska, grekiska och serbiska kristna inneha icke ärftliga förläningar och fortsätta utöva sin religion utan att konvertera.

När judarna fördrevs ur Spanien 1492 mötte de en tolerans i det ottomanska riket som judarna i det kristna Europa sällan varit i närheten av. För dessa judar varav några fick möjlighet att bosätta sig i området runt Jerusalem sågs Sultanen som den Messias som skulle återföra dem till Juda. Även Sultanatet som vid segern över det Bysantiska riket 1253 såg sig som en fortsättning på Romarriket och kejsare av det romerska imperiet beskrev sig själva som Messias i de krönikor som man lät framställa.

Denna vidsynta och tillåtande inställning till oliktänkande och undersåtar av annan religiös övertygelse som det osmanska riket tillämpat under de först århundrandena skulle inte bestå.

Sultan Ubdülhamid som regerade riket från 1876 till 1909 var till en början en liberal reformator, livligt påhejad av väst. Han proklamerade en ny konstitution. År 1877 öppnade han parlamentet och genomförde reformer som bland annat ung osmanerna krävt.

Men i kölvattnet av det dittills mest förödande kriget mot Ryssland förvandlades han till en diktator. Han suspenderade konstitutionen, mördade dess författare och upplöste parlamentet.

Åren fram till först världskriget var en politiskt mycket turbulent tid med en rad av uppror och storpolitisk spänning.

Som alltid när kriser och motgångar drabbar en envåldshärskare så utser han en syndabock.

Syndabocken blev de kristna armenierna och grekiska kristna som under första Världskriget, utsattes för en massaker som dittills saknar motstycke i historien. Understödda av Tyskland och med hjälp av de muslimska Kurderna mejade man ned den egna befolkningen med kulsprutor eller lät dem svälta ihjäl.

Hundratusentals tidigare medborgare i riket med kristen övertygelse fördrevs från sinas hem och byar. Männen halshöggs, kvinnor våldtogs och barn krossades i en ofattbar omfattning, som gav upphov till termen folkmord.

Detta var det armeniska folkmordet.

Efter krigsslutet 1918 och den förödmjukande freden då enorma områden förlorades gick det stolta osmanska riket som existerat i 600 år i graven.

Det kom senare (1923) efter nya stridigheter, att ersätta av det som i dag är känt som Turkiet. Ungturkarnas ledare Kemal Atatûrk tog över makten och bildade en enligt konstitutionen sekulär stat, men som i praktiken, under Erdoğan, kommit att styras med ett allt större muslimsk inflytande.

Ett vidsynt och tillåtande Osmanskt rike kom att ersättas av en repressiv stat Turkiet, som förtrycker den egna befolkningen och bekämpar alla som kämpar för grundläggande mänskliga rättigheter.

 

Anders Jarkiewicz

 

PS Sveriges riksdag fattade 2010 beslutet att erkänna folkmordet Seyfo (Svärd på assyriska) Beslutet innebär att riksdagen har erkänt folkmordet 1915 på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontinska greker. Riksdagen fattar dock inte beslut i frågor som gäller utrikesfrågor.

Sveriges regering har dock inte gjort det

EU ställer som krav för att ansluta Turkiet att de erkänner folkmordet på armenier. Det har inte skett, och kommer heller inte att ske inom överskådlig tid.