En vacker sommarmorgon vaknar vi upp och ser all den vackra växtligheten runt omkring oss. Den gröna växtligheten speglar sig i det varma solljuset.

Föga tänker vi på den avancerade processen som sker i växternas gröna klorofyll. Utan inblandning av människan använder växterna solljuset för att skapa energi i en omfattning som vi bara kan drömma om. Växternas klorofyll omvandlar solljus och koldioxid till kolhydrater, detta utgör själva grunden för allt liv på jorden. Denna process kallas fotosyntesen.  Naturen har en enastående förmåga att omsluta och ge liv till allt vårt livsrum.

När växterna använder koldioxiden (CO2) och energin från solen för att producera all den mat som djuren och människan äter varje dag för att överleva, så är gasen CO2 sannerligen inte bara en vän utan en förutsättning för allt liv.

Koldioxid är växternas livsnödvändiga näring och ger genom fotosyntes atmosfären dess för oss livsnödvändiga syre. Mer värme och koldioxid leder till att det växa mer. Sedan 1930 har världens skördar ökat mer än fem gånger. Fler har fått det bättre. Färre lider nöd och svält.

Hur kan då samma gas CO2. var en fiende som hotar allt liv på jorden.?

Denna föreställning utgår från tron att mer koldioxid i atmosfären skulle hota Jordens klimat med farlig uppvärmning. Denna tro i sin tur bygger på ett överdrivet samband mellan atmosfärens marknära temperatur och dess halt av koldioxid.

Sambandet är att både temperatur och koldioxidhalt har stigit sedan slutet av 1800-talet, då industrialismen anses ha börjat på allvar. Alltså skulle mer koldioxid värma atmosfären så pass att det blev farligt.

Men här är det grundläggande misstaget, man förväxlar orsak med verkan.

Det är inte ökande koldioxidhalt som värmt atmosfären.

Tvärtom är det varmare hav som dels värmt atmosfären, dels tillfört mer koldioxid till atmosfären.

Varma hav gasar nämligen ut koldioxid, och kal­la hav löser (absorberar) koldioxid. Det lärs ut på tekniska högskolor i hela världen.

Det är ett vetenskapligt faktum att mer värme och mer koldioxid får det att växa mer.

Sedan Lilla istidens (ca 1300–1870) missväxt och svält har Jorden på våra breddgrader värmts flera grader. Koldioxid är inget gift utan växternas näring.

Tidigare perioden i jordens historia med rikare växt- och djurliv än nu, var det fem till tio grader varmare och hade flera gånger högre koldioxidhalt. Trots sena tiders tillskott har Jordens växtlighet fortfarande ont om koldioxid. Att mänsklig verksamhet också har tillfört mer koldioxid till atmosfären är för växtligheten och människan en fördel, inte ett hot mot dess existens.

Klimatet är inte stabilt över tid.

Klimatet är under ständig förändring hela tiden, och har så varit genom historien. Kalla perioder har ersatts med varma perioder, för att sedan ersättas med kalla.

De krafter och samband mellan solen och jorden, som samverkar och påverkar denna cykel är inget som vi människor kan styra, och tur är väl det.

Att koldioxid är en vän till allt levande på joden kan ingen förneka; huruvida den samtidigt är en fiende till fortsatt liv på jorden, återstår för dem som påstår så att bevisa.

Anders Jarkiewicz